The story of my life

Tidig morgon, frukost bestående av Smoothie, Vodka och marmelad, rostmackor, Te och Tescos Reserva extra fine Whiskey, inte god kan meddelas. Underground till West Ham, Upton park närmare bestämt. Fix och trix med biljetter, West Ham Shopen, där det var tvunget att handlas halsduk åt Ove. Rundvandring, insupa miljön och komma i stämning. Lenin försökte att få mig att äta Jelled eel, någon annan gång ska jag göra det! Puben med stort P besöktes, uppladdning pågick, sen var det Match. I forever blowing bubbles tillsammans med 35 000 personer, mäktigt. Efter 10 minuter och 34 sekunder 3-0 till The Hammer, ett jävla drag. Matchen slutade med 6-0 till Irons mot Brighton. Lenin som är uppmärksam såg att läktaren bytt namn till Sir Trevor Brooking stand, vaket i det närmaste imponerande, har han fotografiskt minne månne?  Vi snurrade runt i West Ham i några timmar för att invänta möjlighet till avfärd. Åter i London, sanering och utgång på Klubb vilket ingen orkade när det väl kom till kritan, några pubar i Soho hans dock med. Vi tog oss tillbaka till hotellet och lade oss. Whittaker har faktiskt gjort en version av ”bubbles” en låt som behagligt längesedan någon hörde.           

Early rise, promenad genom streets of London, alena, klockan var runt 06:15. Hände just inget.Tillbaka till hotellet där jag väntade på juniorerna, vi skulle till Tesco och proviantera, typ frukost Virre, öl och andra nödvändigheter. Avresa mot Denmark Street, gitarrMecka i London. I taxin mot den ovan nämnda adressen, fick Dr. Sebbe säga en mycket ovanlig replik, Follow that car! Det var de övriga som åkte i till utseendet lika dan taxi med det var inte samma. Väl på plats var det en orgie i gitarrer, nya, Vintage, custom ja allt som finns tror jag, det bästa var dock Sid Vicious P-bass, jävligt sliten och inspelad. Sedan blev det ett tjog Pubar, affärer, 221  b Baker St, där Sherlock hade sitt högsäte. Fler pubar mera pints och Pimms. Kväll och vänta på dagen M som i match. Whittaker den snöppeljönsen har även stulit Änglamark av "Ebert", fast han stal den säkert också i sin tur.

  

En långweekend i London, med både fotboll och pubar, det är smasken för en stackars hanne! Som brukligt delade jag slaf med Lenin, inga problem tyckte jag, vad Lenin beträffar får han uttala sig själv om! Nåväl resan dit var just inga större problem med, men fel station klev vi av vid. Efter en vådlig nattlig taxifärd genom London, så kom diskussionen om vem som skrev låten Streets of London upp, Lenin hävdade bestämt att det var Roger Whittaker och jag Ralph McTell, gissa vem som hade rätt!? Samma sak om låten Elephant Song, den har denne Whittaker också snott, ifrån någon Holländsk Tin Pan Alley pajas, men den stora hitten framfördes av Kamahl, vem minns inte honom. Det kommer att komma en form av postum reseblogg här på denna blogg. Det finns många dråpliga händelser inga skandaler, inte små nästan skandaler heller förresten. Det här var torsdags natten. Jo Löken fick skador i gommen av Upper Crust baguetten.